Han har sån sabla energi i kroppen den här ungen. Bekvämlighet är liksom inget som intresserar honom – finns det ett hinder ska det klättras över och gärna hundra gånger på raken också. Finns det en väg runt hindret undviker man det – för fysiska utmaningar är kul och inget man vill slippa undan. Jag kan relatera till den känslan. Men så ibland blir han tyst och stilla. Kanske enda gången det händer. Då har han lagt sig i sängen eller platt på marken med en bil eller dockbarnvagn – bara det har hjul på sig. Och så rullar han den fram och tillbaka, fram och tillbaka, fram och tillbaka. Lugnt och stilla och utan att tröttna. När vi var på barnkalas i helgen och det fanns både hoppborg och sandlåda att gå loss i, låg han så här, platt på marken och beundrade hjulen halva festen igenom istället.
Blir inte klok på den här lilla människan som jag saknar så mycket.