Pratade med bästis Theresa länge idag om hur dumt det är att vi kallar kriser för kriser. När det gäller barn heter det ju utvecklingsfaser. Utvecklingssprång! Är det inte exakt samma sak vi vuxna håller på med? Med jämna mellanrum krisar vi, behöver förändring, saknar kanske något och letar ibland mer eller mindre desperat efter vad det nu kan vara som vi behöver fylla hålrummet med. Blir lite bättre på vissa saker, slutar med annat som vi kanske vuxit ifrån. Om vi embracar utvecklingsfasen, och ser den inte som tecken på något dåligt, utan bejakar känslan och ser behovet – tar gnaget i kroppen på allvar och försöker vara mottagliga för de egna känslorna – så leder ju sådana här perioder nästan undantagslöst till nya och mer tillfredsställande platser i livet. Jag känner definitivt och på många sätt att det senaste året, två åren kanske, på många sätt förändrat mig mycket. Inte så det märks utåt kanske, men på insidan. Jag har ett så enormt stort behov av egna stunder nu för tiden. De kan vara korta, men måste finnas – helst dagligen. Jag har kunnat köra på i racertempo utan att reflektera särskilt mycket alls tidigare. Men så började oron över exakt allt jaga mig i ett ännu snabbare tempo och till slut kunde jag aldrig riktigt unna mig att vara glad, utan att det härliga överskuggades av den hemska oron.
Nu försöker jag ge mig tid som inte är på natten när man är hudlös och känslig, att hantera både litet och stort. För är man som jag en utpräglad känslomänniska så krävs någon slags strategi för att hantera alla känslor åt alla jävla håll hela jävla tiden. Det är vad min senaste utvecklingsfas lärt mig!
Och då kan man ju få ligga här på kvällkvisten och känna sig nöjd över krisen som inte var kris utan något jobbigt som blev något bättre.
