Jaha här står jag och gör konstiga miner i favoritskorna ”The Angie” – gläds samtidigt åt att det är svalare. Jeansväder rent utav. Och ni vet vad jag känner för jeans? Massor av kärlek! Jeans är mer mitt skinn än mitt riktiga skinn.
Hade en så väldigt trevlig kväll på Emmy-galan igår, och när vi åkte hem jag och Per, blev vi så hysteriskt fnissiga över att det liksom aldrig går att sköta sig i vissa sammanhang. Ni vet. När man hänger med en viss typ av väldigt kända eller bara väldigt erkända människor, och man vill så gärna framstå som, ja, sig själv räcker bra. Men man vill inte vara den plågsamt självmedvetna och lätt ansträngda person man känner sig som. Just för att man så hemskt mycket anstränger sig för att vara sitt mest charmerande jag. Vid middagsbordet på Beverly Hills hotel, berättade några om hotellet Sunset towers som tydligen är haunted. Fick höra så många läskiga spökisar att jag fick gåshud. Slängde mig in samtalsämnet och ville veta om det liksom hänt något där någon gång? Som kunde ligga bakom alla dessa spökerier. Yes once a lobster was killed there. It was brutal. Blood everywhere.
A LOBSTER!???!! Skrek jag förvånad och lika förfärad som om det vore ett spädbarn det handlade om. Bordet tystnade och någon artig bordsgranne viskade att nej, en MOB-STER. Men då hade redan bordet hört om min förskräckelse över spökhummern på Sunset towers.
Per vimsade också till det och kindpussade för smaskigt och för Gorbatjovskt på helt fel person. Så ja, det är inte lätt hörni. Att vara svensk i LA och göra så gott man kan för att hänga med.