Ibland tänker jag att ju färre bilder jag har tagit, desto bättre har jag haft det. Vem orkar ens tänka på att ta fram kameran, ja – eller telefonen då – när man har sitt livs utekväll till exempel? Eller när man gått så djupt snudd in i någon slags mentalt ledighetsläge att en i stort sett händelselös helg i ensamhet med en burk trälasyr och tre ungar känns som bland den bättre jag kan minnas. Vem orkar hålla på och fota då liksom?
I lördags hängde vi i allafall på stranden hela dagen. På morgonkvisten var vi snudd på ensamma på plats.
Men fler tillslöt och jag praktiserade min icke-curlande föräldrataktik, vilken i stort sett går ut på att barnen får lång löplina och är fria att göra och vara var de vill, medan jag till synes ligger på stranden och latar mig, medan jag i själva verket har spejarögat öppet och har koll på dem från min utkikspost. Orkar inte kuta efter dem bara. Så ja. Lite lat är jag väl. Men intalar mig att det är bra att barnen själva får lära känna och upptäcka sina fysiska gränser, istället för att jag ska berätta för dem vad jag tror att de kan och inte kan.
Hur som helst. Här ligger jag kaxigt på spej:
Med insmorda barn plus den egna fejset och urringningen täckt av ett tjockt lager sån där solskyddsfaktor som förblir ett kritvitt lager alldeles oavsett hur mycket man gnor. Magen missade jag dock tydligen het. Den är nu cerise. Och fruktansvärt öm. Klantigt!
I dag på söndagen kom mina gamla vänner sedan ja men nära 25 år tillbaka, Anders och Johan med sina familjer och hälsade på. Vi grillade nere vid stranden och inspekterade varandras nytillkomna ungar. Så fint det där. Människor en växt upp med och som vet vem man är och känner en i grunden på ett så naturligt sätt – nu ser vi våra barn leka tillsammans. Det är så man får gåshud.
Bonnie lagade världens godaste jordgubbspaj nu på kvällen, som jag säkert mulade i mig hälften av själv. Har sedan dess varit påfrestande mätt. Men nöjd. Kollat Orange is The new black efter att barnen somnat. Livet är fint. Bara Per som saknas men snart ska han väl vara här igen!