Ibland händer det att allt står blick stilla. Vet ni vad jag menar? Dagar, timmar – ibland bara minuter eller sekunder – när livet är intensivt närvarande och en vet att här skapas ett minne jag kommer bära med mig till rynkigare, gråhåriga dagar, genom ålderdom och demens och in i evigheten. Denna stund möblerar om försiktigt i mitt inre – och från och med nu har jag den alltid med mig.
Så var det i förmiddags. Vädret kändes kulet och jag och barnen höll oss inomhus. Äntligen finns en bra plats för min vinylskivor som stått i något hörn sedan tidigt 2000-tal men som får finaste paradplats i sommarstugan. Jag visade tjejerna hur LP-spelaren fungerar och de turades om att försiktigt lyfta nålen, plocka fram skivorna ur fodralen och byta mellan Beatles, Miriam Makeba, Joe Cocker, Prince och mer. Rio och jag pusslade. Remy lekte med sina bilar. Bonnie låg i soffan och läste Bamse. Musiken lät fantastisk och spred sig i perfekt volym i den lilla stugan. Alla var harmoniska och ingen behövde något mer. Så enkelt. Så okonstigt och oansträngt. Så vanligt. Kanske var det bara jag som var annorlunda. Som var mer av mig själv. Mindre någon annanstans. Mer utvilad. Så jag satt där i soffan med mina barn utspridda omkring mig och kände mig plötsligt så ofattbart lycklig. Inte så där så att det pirrade. Utan på ett lugnare, varmare och kanske mer tryggt vis – med en känsla av att aldrig tidigare ha känt mig mer på rätt plats i mitt eget liv än där jag är och med det jag har precis just nu.
Ibland står ögon och hjärta vidöppna samtidigt och bekymmer, oro och eländen kommer inte åt en just då, för hela ens själ är fullt upptagen med att med glasklar skärpa överblicka allt att vara så tacksam över. Vad som än händer framåt i livet har denna stund och dag varit min. Jag gör en liten bild av den på näthinnan och tar den med mig för all framtid.
Dagens bild blir på det det gulliga svalgänget som bor ovanför altandörren.
Fördel: de är som sagt hemskt gulliga om ön panikslagna över att deras bo plötsligt hamnat mitt i en mänsklig boning (ja de var ju där först!) dessutom – att vi har så väldigt lite mygg kan vi säkert delvis tacka det här gänget för:
Nackdel: de verkar vara rätt så risiga i kistan, alternativt ha extremt snabb ämnesomsättning för de har sina toalett precis utanför altandörren och jag vet inte hur många gånger om dagen jag är där och städar efter dem och ändå har minst två av tre människoungar trampat i svalbajs innan dagen är slut.
