Om ni undrar vad jag gör på dagarna så spenderar jag så mycket tid det bara går på någon stege målandes på huset. Och när jag säger ”så mycket tid det bara går” menar jag en kvart här och där. När jag lyckats muta/hota Bonnie och Rio att ta hand om Remy. Eller när han sover sin tupplur. Eller som idag när min mamma var här och barnvaktade.
Just precis när jag stod högst upp på den där stegen och sträckte mig i någon riktning för att dutta på färg i något avlägset hörn på vindfånget – rasslade det till och stegen gled ned en halvmeter. Herrejävlar nu kommer Rio hitta mig här liggandes med spräckt skalle (aja, hade kanske bara brutit något ben eller så, men är man dramatiskt lagd så är man) – hann jag tänka innan stegen hakade i de två hakarna högst upp och stannade. Då hade jag utspilld färg över halva mig, men skickade en tacksamhetens tanke till min kusin Roger som bara kvällen innan bestämt påpekat att jag inte fick använda den äldre stegvarianten vi också hade – en utan de där hakarna högst upp – utan denna. Tur jag löd order! Annars hade jag inte kunnat skriva de här spänstiga raderna just nu utan legat med åtminstone en eller två kroppsdelar i gipsvagga.