Jag ska inte säga att de här första ett och ett halvt året med tre barn inte varit svinslitigt. För det har det. Vilket i och för sig inte bara haft med barnen att göra. Men ni vet. Det har varit mycket. Men just nu kan jag liksom nästan känna hur kaoset lättar och något som kanske är en mer lätthanterlig vardag börjar infinna sig. Och inte bara lätthanterlig förresten. Livet med denna superbestämda, superfokuserade, superfnissiga, supernyfikna och supersjälvständiga lilla krabat är så fantastiskt kul. Även om han kräver en del, är det en lyx och en helt fantastisk upplevelse att få vara med honom, och se den han är menad att bli sakta formas framför ens ögon. Vår lilla grabb. Våra tre små lintottar. Så fascinerande det är att så olika människor och personligheter kan rymmas inom samma syskonskara. Och jag är så stolt över hur mycket de älskar och alltid ser efter varandra. (Bråkar de aldrig?, undrar ni. Näääää. De är små ånglalika kärleksbollar i ständig hyllning till varandra. Ha! Klart som fan de inte är. De bråkar så hårtussar ryker emellanåt, men de älskar varandra och är ömma och fina mer än de är ilskna)
↧
Livet med honom
↧