Sverige! Åh vad hemma det är. Man sätter en fot på svensk mark och allt är direkt lite annorlunda. Mer normalt liksom. Mindre undantagskänsla som ju livet i Los Angeles ändå blir på ett annat sätt.
Igår när vi landat åkte vi raka vägen hem till Farsta. Tittade till vårt hus som vi har men som är uthyrt och hälsade på våra fina grannar. Tänkte på att jag har haft två av mina bästa perioder i livet i Farsta. Jag bodde där när jag var 19 och precis flyttat från Mariedstad och ihop med min bästis Theresa. Det var galna tider. Och underbara. Och så köpte vi hus och flyttade dit igen när Bonnie var något år. Och detta sammantaget gör att jag blir både sentimental och lycklig över att se den fina sjön, de vackra ekdungarna och inte minst vårt hus som jag saknar ofta.
Farsta centrum. Högst ordinärt tycker ni. Själv känner jag mig helt säker på att den här lilla platsen alltid kommer ha en speciell och sentimental plats i hjärtat.
Här har vi Remy på flygresan förresten. 11 timmar i flygplan med krasslig 1-åring. Inte bara en dröm precis. Helst ville ha ägna sig åt sin favoritsysselsättning och fick göra det i gången: ligga platt på mage och närstudera när en bil körs över någon form av gupp. Men den lille ensamvargen skulle förstås inte ligga nära oss utan helst bredvid ett gäng killar några stolar bort. Och det fick han. Bara ha var nöjd liksom. Vad som helst, bara han var nöjd.
Sedan åkte vi till svärmor i Årsta och checkade in. Det är både mysigt och superlyxigt att få bli ompysslad med mat och tvättmedelsdoftande lakan – leksaker till barnen och en dusch efter flygresan. Så ordinär bild denna ovan, men med lite för lite Sverige i blodet blir en sådan här typisk byggnad och vy vacker på något vis.
Förresten: tydligen sitter engelskan i mer än en tror. Det slinker ur både ”please” och ”thanks” i kassan på Ica utan att man menar det. Fasan är ju att det ska sitta en bloggläsare där som känner igen mig, och fundera över den löjliga Dolph Lundgren-nivån på mitt sätt att prata. Huva.
Nu! På väg mot Kinnekulle och sommarstugan. En sommarstuga jag sett kortfattat och Per inte alls. Älskar Per för att han är sån. Okrånglig och intuitiv. Får en bra känsla från lite bilder och så bestämde vi oss för att slå till. Otroligt spännande egentligen. Hjälp! Tänk om vi inte trivs alls. Men det ska vi väl göra?