Här kommer helgen: i fredags – sista dagen på barnens skola – till hösten börjar de på nya skolan i området där vi bor. Rio klarade hejdået bra (men jag är helt säker på att det kommer ett bakslag längre fram, hon är den känsligaste av tjejerna) – Bonnie grät för att hon inte vill skiljas från varken klasskompisar, lärare eller skola – och jag grinade (till Rios stora skam) så snoret sprutade jag med. Mest av dåligt samvete. Först sliter man upp ungstackarna och flyttar dem över halva jordklotet. Sen när de landat i en skola och i ett community där de känner sig hemma och älskade – då slår föräldrarna till och rycker upp dem igen. Jag vet att det finns många andra sätt att se på detta, och hade jag inte vetat att det i grund och botten är en bra lösning att byta skola och slipa bila och ha grannarna som klasskompisar, så hade vi kanske inte gjort det. Men ni vet hur det är med ens barn och dåligt samvete – det kryper under skinnet på en och det är svårt att tänka rationellt. Men när vi grinat färdigt i fredags åkte vi hem. Och så badade vi i poolen, och njöt i solen, och kompisar kom över på tacos och allt kändes långsamt bättre innan jag och småttingarna somnade i en hög i soffan på verandan.
Lördag – härlig hemmadag, innan tjejerna skulle iväg på varsin sleep over på eftermiddagen. Så när snudd på hela gänget ändå var ute ur huset fixade vi barnvakt till Remy och stack ut på stan. Drinkar….
…och middag på Commussary på The Line hotel i Korea town.
Och sen vidare till nattklubb i China town, och vi konstaterade att det är precis just därför man älskar den här stan så gränslöst emellanåt. Därför att det går liksom inte att tröttna. Nya kvarter – nya världar – att upptäcka varje vecka om man så vill. Några kvarter i ett ett väderstreck åt något håll och plötsligt heter gatorna Gin Ling day, Bamboo street och Lei min way och kinesiska lyktor hänger över torgen där skyltar är skrivna i mandarin. Det tar liksom aldrig slut – äventyret och sakerna att upptäcka – går det någonsin att bli helt färdig med Los Angeles? Jag tror inte det.
Och så kommer man hem och väcks halv åtta (vilket inte är så illa alls!) av den här killen som är redo att sparka igång dagen. Tack och lov är han den självständigare sorten så vi kunde ända mjukstarta och ta lite sovmorgon i skift jag och Per med bara en unge i huset.
Hämtade Bonnie vid lunchtid och stack till hennes kompisar Mia och Inez vara familj ordnat graduation party för alla i first grade. Nu känner jag att den här bilden ser relativt torftig ut, för det var inget skitkalas precis som man ställt till med för våra små sjuåringar. Poolbad med badvakter förstås, och inhyrd vattenrutschkana på garageuppfarten, ett specialinrett rum med åtta stora skärmar med olika spel. Och en enorm buffé med fantastisk mat och serveringspersonal som ideligen fyllde på föräldrarnas champagneglas. Jag satt vid ett bord med ett gäng kul människor och insåg att den här festen var minst lika mycket till för föräldrarna att få sig en dagssalongsfylla och bra umgänge som för barnen att ha det fantastiskt.
Efter festen: vidare för att hämta upp Rio hos hennes kompis. De hade också haft en toppenhelg och hon var och är så stolt över att hon vågar ha en sleepover och det där lilla steget till ett alldeles eget, självständigt liv som det innebär.
Här har Bonnie fotat mig när jag närgånget inspekterar min nyplanterade bananpalm. Aja. Mycket konstigt man gör.
Hemma lagade vi vegetarisk bolognese, barnen kaosade loss ganska rejält ett tag, men sedan kom Eric och Susanne över på middag, maten stod äntligen på bordet, alla kunde äta och något slags söndagskvällslugn infann sig.
Och någonstans under denna härliga, roliga, underbara helg går en dåre in på en gayklubb i Orlando och mejar ner liv efter liv efter liv. Somliga dagar är kontrasterna mellan det egna puttertrevliga livet och det yttre som händer någon annanstans, verkligen obarmhärtigt skarpa.