Var på Fotografiska igår och såg utställningen Ikoner – en utställning om att få finnas. 21 porträtt där människor med downs syndrom porträtterar sina drömmar. Jag var där i ett jobb-ärende egentligen, och var helt oförberedd på hur extremt gripande det här var. Jag kan inte riktigt förklara varför egentligen – men alla bilder, och denna ovan alldeles särskilt gjorde mig helt knäckt. På ett ställe i mig där alla känslor möts på samma gång. Jag har nog aldrig gråtit av konst förut, men det här berörde mig som inget annat tidigare gjort. Helt fantastiskt. Se!
↧
Gripande
↧