Sitter på flygplatsen och ska precis boarda för att åka till Sverige ett par dagar. Jag fattar inte att det alltid är samma sak, och varför jag aldrig lär mig. Jag bokar resa och planerar tid borta från familjen och känner mig helt cool. Fram till dagen när jag ska åka och en överjordisk separationsångest knockar mig lika brutalt och chockerande varje gång. Men idag gick det faktiskt ändå lite bättre än det brukar göra. Gråtfesten hade ett slut och ångesten var hanterbar. Och jag tänker att det ändå är bra för barnen att se att deras mamma har andra känslor än glad. Eller arg. Fast det är klart, det här med att jag sett framåt emot att få sova ensam på hotell och sitta på ett plan och gotta mig med ett par filmer – känns plötsligt helt ointressant och det enda jag vill göra är att vara hemma med de andra.
Jag är verkligen inte klok med det här vimsandet.