När man just flyttat får förstås det mesta av den lediga tiden ägnas åt att komma i ordning. Försöker påminna mig om att det finns absolut ingen anledning att stressa – särskilt med tanke på att det helt enkelt inte går att vara effektiv på ett endaste sätt med tre barn som vill cykla, leka, spela memory, bada gå till lekparken och göra tusen saker av vilka packa upp lådor inte är en av dem. Samtidigt är man förstås ivrig att komma i ordning. Sedan har jag noterat att jag och Per har olika arbetssätt i detta: han vill packa upp allt och sprida ut över huset för att kunna se och känna var varje sak bör va. Om de ens får vara kvar. En del skänks vidare till insamlingar och liknande. Jag däremot vill tänka och känna efter kring varje pryl och sedan vara helt säker på min sak när jag väl ställer det där: det tar ju lång tid men känns genomtänkt och blir bra. Med för mycket prylar i vägen kan jag liksom inte tänka klart. Allt blir rörigt.
Så vi jobbar utifrån någon slags mellanväg. Per kommer med ideer. Hälften är toppen. Andra hälften skjuter jag ner. Hyllkanten längs träpanelen ovan är klurig att få till. Jag vill att den ska kännas lummig och pyntad med fint, men samtidigt får det liksom inte bli överbelamrat med prylar. Sånt där småpill man kan fundera på i en evighet, och kanske aldrig bli klar. I USA firar man mors dag idag, och när jag kom hem efter en springtur i morse hade gänget bullat upp med ballong och frukost bland flyttkartongerna.
Efter frukosten gästade jag Avispodden och gömde mig från kungen av morsgrisar, Remy, inne i sovrummet. Avsnittet släpps snart tror jag, får återkomma om det!
När vi började bli hungriga cyklade och gick vi till Republic of pies och åt lunch, Bonnie och Rio köpte med sig en bit chocolate cream pie hem till efterrätt.
Älskar den amerikanska pajtraditionen. Älskar att äta paj på en bättre diner. Älskar konceptet och den filmiska känslan i en banana cream pie mer än själva smaken.
Ägnade kvällen åt att spela yatzy och memory med Bonnie och Rio. Förlorade stort i båda. Vill skylla på att det var för att morsgriskungen svartsjukt gjorde allt han kunde för att omöjliggöra alla sorters spel som inte inkludera leka med bilar med honom, men tror helt tyvärr mest att förlusterna berodde på att deras hjärnor är unga och pigga, min gammal och seg. När alla barnen äntligen gått och lagt sig, putsade jag kopparskärmen över och runt inomhusgrillen.
Så härligt att jobba med något som ger så tydligt före och efter-resultat – kände dock att jag andades in alldeles för mycket av det där svinstarka medlet vad det nu var som fick bort smuts och ärg från kopparen, så nu inbillar jag mig att det fräter på lungornas insidor och jag har max två dagar kvar att leva. Så hör ni inget från mig vet ni varför. Nä. Usch. Skämt åsido. Kan man dö av kopparputsmedel? (Obs! Endast ni som svarar nej är välkomna att höra av er nedan)