Planen för idag var simpel: jag och Peppe skulle ses hemma hos henne och jobba. Hon skriver på sitt (en feministisk handbok som släpps till hösten om jag inte minns fel) – och jag på mitt – en krönika samt underlag för mitt sommarprat i Radio Skaraborg i sommar (så laddad för detta!). Men tiden ville annorlunda. Eller snarare, byggprojektet ville annorlunda. Först ringde målaren Carlos och ville prata färg, sedan hantverkaren Erez för att prata demolering av en vägg. Och eftersom dessa två är osams (se tidigare inlägg) kunde mötena inte hållas samtidigt, utan jag fick då pussla för att hinna med båda på olika tider. Idiotiskt.
Fördelen var att jag fick åka förbi huset en gång till! Att jag tar minsta ursäkt för att åka dit måste vara ett bra tecken – det känns bara bättre och bättre med den här flytten! Och nu är golven målade också. Vill egentligen knappt visa bild, för det är svårt att förstå helheten utan, ja, helheten så att säga. Men tänk er en alpstuga, med mycket träinslag. Det är ungefär vad vi köpt. Fast i tropiskt klimat. Nu ska vi behålla den organiska känslan, men uppdatera till något mer modernt, med inslag av allt det fina från 50-talet kvar på sina håll. Tänk Montauk-huset i The Affair. Tänk East Hampton (men tänk bort knopar och Lexington) förflyttat till Marathon beach i Florida. Där någonstans vill vi hamna när renovering, färg och inredning är på plats.
Hann prata en god stund med vår otroligt fina målare Carlos. Han undrade om jag trodde på Gud och jag blev helt ställd och försökte svara ärligt, utan att vara okänslig. Många mexikaner (som Carlos) är religiösa och jag kände att det kunde bli fel om det här samtalet landade snett. Hur som helst förklarade jag att jag kanske inte är supernoga eller förstår varken Gud eller Jesus men att tror på kristna värderingar i stort: om att göra rätt, vara generös, ärlig och bra mot sina medmänniskor. Han höll med och kände nog likadant, även om han var uppfostrad i ett religiöst hem och hans fru (som han gifte sig med när han var 19!)
Jag fick ställa in planerna med Peppe helt för nu var det redan lunchdags och jag hade inte tid att åka fram och tillbaka till Santa Monica. Istället åkte jag vårt nya cafe på hörnet och åt fish tacos och pratade länge med en äldre fransman som gick till caféet varje måndag och torsdag, för de var de enda dagarna i veckan som hans fru tillät honom att röka. Så varje måndag och torsdag sitter han där och röker paket efter paket och tar igen veckans fem rökfria dagar.
Tänkte på att just de här två samtalen är kanske själva huvudanledningen och poängen med att bo i en storstad. Ibland får jag för mig att det allra skönaste kanske vore att flytta tillbaka till min hemstad Mariestad igen, men så kommer jag på detta: mötena, människorna, att äta lunch med en främling och snacka högt och lågt – det händer inte där. Jag älskar just det där alldeles för mycket för att vilja vara utan det tror jag.
Cafébild: Blankens espadrille ”The Palma” och bucket bag med fransar: ”The Theresa”
Sedan slog jag världsrekord och skrev ihop en halv krönika på tjugo minuter. För nu brann det i knutarna. Det just sig nämligen att imorgon kommer elektrikern till huset och innan det måste jag ha skaffat lampor till hela huset. Jag ligger efter!
Jag åkte mot närmsta Thrift shop. Ett stort ställe med andras avlagda grejer. Det mesta brukar vara skrot, men ibland har man tur.
Snyggt ställe alltså! Det finns mycket att älska med den amerikanska retroestetiken.
Hittade ingen lampa, men väl en cykel till Rio och ett lapptäckskuddfodral som blir fin på barnens säng. 25 dollar för båda! Man blir ju överlycklig av fynd som dessa.
Lampjakten fick fortsätta i Studio city istället. Där hittade jag denna coola krona i bambu. Den var också begagnad men inte något fynd precis. Så den får jag fundera på lite. Sedan hem. Laga mat. Skälla på ungar. Same old, same old.
Sammantaget: en härlig dag. Men noll lampor. Noll sommarpratsmanusskriv. En cykel. En halv krönika. You win some, you loss some!