Nu ska jag beskriva en känsla jag älskar och som definierar mig kanske mer än jag tror: Att hitta ett gäng grönsaker i kylen, skrumpna små jävlar som om Per fått bestämma säkert hade slängts – och i stället hacka ner dem och Floyda till mitt livs kanske godaste bolognese – vegan också! Jag tror att det är samma känsla som gör att jag hellre köper ett gammalt och fallfärdigt hus, samma grej som får mig att slå till på gamla skruttmöbler på loppisar och sedan spendera orimligt mycket pengar på att få dem fina, samma grej som gör att jag shoppat väldigt mycket second hand i mina dagar, kanske den känslan som en dag kommer få mig att komma hem med en rufsig rescue dog och försöka få ordning på . Jag ålskar helt enkelt att återge liv och skönhet till sådant som är förbrukat. Eller ja, ”förbrukat”.
Så tillbaka till bolognesen. I kylen fanns selleri, morot och två extremt trötta zucchinis. Jag hackade upp tre selleristavar med två morötter och zucchinisarna tillsammans med några vitlöksklyftor. Stekte på i olivolja tills det mjuknat. Projekt frystömning pågår parallellt, och ur denna letade jag fram en påse fryst rödvin. I med cirka tre deciliter i grytan, en burk krossade tomater, ca 2 dl röda okokta linser, vegetarisk buljong och så fick hela härligheten puttra ganska så länge. En knapp timma i alla fall. Mixa sedan ihop allt med en stavmixer, smaka av med balsamvinäger, kanske lite soja, ketchup och salt. Fantastiskt gott! Tyckte alltså inte bara jag utan också barnen som inte har den blekaste aning om att det är vegmat de äter.
Eftersom jag på inget sätt är vegan (men gärna för miljöns skull tänker på att inte proppa i mig allt för mycket mjölkprodukter heller) skulle jag gärna blanda ut såsen med en liten klick creme fraîche och toppa med riven ost. Om man nu känner för det alltså!
Slutligen kan vi väl alla bara gemensamt tacka mig för att jag inte valde att bli varken matfotograf eller matstylist. Det kommer inte naturligt för mig, kan man säga!
