Om ni som jag ibland saknar den gamla goda tiden när man sjönk ner i soffan och gluttade på tv (istället för som nu får motsatt nedvarvningseffekt när man spenderar allt för mycket tid på Instagram) tycker jag inte att ni ska missa Biggest Loser som just startat igen och sänds på Sjuan måndagar och tisdagar kl 21 (och har ni missat de som redan gått så finns de på TV4 Play). En kopp te, en mysig pyjamas och en timmas avslappning framför känslosamt tv-program, herregud vad jag borde göra det oftare. Som massage för hjärnan i jämförelse!
Hur som helst: Biggest Loser är ett sådant där program som alltid får mig att grina. Få saker gör mig så rörd som mänsklig mänsklighet om ni fattar. När det kämpas och slits och känns och allt är så där på riktigt (för att vara tv ska kanske tilläggas). Det här året tävlar deltagarna i par och av det jag sett hittills verkar det kunna bli rejält med gråt från min sida den här säsongen: så mycket drama! Så mycket verklighet! Så mycket känslor!
Och jag har full förståelse för det. Det här är människor som bestämt sig för att ändra sina liv i grunden. Herregud, jag tycker det är snudd på omöjligt svårt att justera endast små detaljer i det egna beteendet – att göra om, tänka om och göra upp med destruktiva livsmönster kräver så enormt mycket i vilja och styrka – och därför är det alltid lika imponerande – och inte minst inspirerande – och engagerande – att följa deltagarna. Och att återigen få bevisat för sig att det sällan går lätt – men aldrig är omöjligt – att nå sina mål.
När Rio var något år gammal hade jag konstant ont i ryggen. Jag hade inte tränat på flera år och trodde liksom att jag inte behövde det. Att min kropp skulle hålla utan att underhållas. Men smärtan och en tilltagande känsla av att inte orka någonting fysiskt över huvudtaget – och att jag liksom inte matchade min kropp med mitt huvud – jag kände mig ung och pigg i skallen men kroppen var liksom helt seg och stel – bestämde jag mig för att börja träna på riktigt. Sluta perioda och bygga något långsiktigt. Jag bestämde mig för att inte tröttna, och även om jag tröttnade så skulle den känslan inte få vinna utan jag skulle fortsätta. Och så blev det. Efter tre månader hade träningen blivit inte bara en vana utan ett måste och sedan dess är några timmars fysisk aktivitet i veckan – helst för mig själv och i sällskap av bra musik i ett par lurar – min bästa stund för både kropp och själ. Det är nyttigt att utmana sig och visa för sig själv att man kan!
På tal om utmaningar hittar du flera fina övningar du lätt gör hemma på, coachade av Biggest Losers egna tränare HÄR – supersinpirerande och lätt att fixa, missa inte!
Inlägget görs i samarbete med Sjuan