Ni vet väl att ingen i hela världen gillar att fylla år så mycket som jag gör? Den där dagen på året när jag brukar unna mig att tänka helt otroliga tankar om mig själv. Tänk så otroligt att just jag blev till! Och vilken människa sen! Självkritik, oro eller något som inte är ett hundra procent hybris är totalt portförbjudet på födelsedagen, då skämmer jag bort mig själv med mig själv och det brukar kännas fantastiskt. Men inatt vaknade jag av att kroppen ville bli av med en väldig massa grejer både bak och fram om man säger så. Och Per var redan krasslig så jag sällade mig helt enkelt till hans skröppelnivå och gick om! Så dålig alltså. I morse när vi vaknade och hade tre hungriga och pigga barn runt oss fick vi helt enkelt förklara för de stora att nu lekte vi föräldralösa barn och så fick de fixa med dusch och frukost helt själva medan jag och Per låg och jämrade oss i plågor i sovrummet.
Sedan försvann tjejerna till skolan och Remys nanny ringdes in för att ta med lillkorven till parken. Kvar blev jag och Per. Hur ofta händerna att man har typ åtta timmars slappande med sin man framför sig? Utan en endaste unge. Bara han och jag. Netflix, sängen och massor av tid. Det hade kunnat bli en perfekt födelsedag. Om det inte vore för att kroppen ville vända sig ut och in ungefär en gång i halvtimmen.
Aja. Siktar mot 38. Då jävlar ska det firas så som jag förtjänar!