Idag åkte jag, Emma och Carro till Venice för att lapa sol och havsdoft och sätta de sista pusselbitarna av nästa vårs Blankens-kollektion. Blankens 2017. Det är lika kul, spännande och förvirrande på samma gång när man är i denna delen av processen. Inspiration och magkänsla ska trattas ned i en liten kollektion skomodeller – vad ska bort? Vad blir kvar? Vad gillar jag? Vad gillar kunderna? Någonstans mitt i detta ska allt mötas. Tanken är att alla modeller ska passa till mycket och till många – utan att förlora sina känsla av personlighet. Alltså: de ska vara en bra bas, med härliga detaljer som är lätta att förälska sig i – en accessoar som är mycket och rent på samma gång – för varje person att sedan ta vidare och göra till en del av sin egen stil. Det finns inte en dag utan att en lär sig något nytt i det här jobbet – att driva ett företag i modebranschen med allt vad det innebär – och det är också det som är charmen och tjusningen. Jag är så glad att jag vågade göra och tro på detta – det gör mig stolt över mig själv att jag var dum nog att bara kliva rätt ut i motorvägen och görat liksom. Att köra på känsla och först i efterhand riktigt förstå vad man gett sig i kast med, är en egenskap som driver mig och som jag ofta är väldigt tacksam över. Hade jag varit mer analytisk och mindre känslostyrd hade jag med all sannolikhet vågat mindre rent generellt i livet.
Och på tal om livet och vad som driver en – Venice – jesus vad jag älskar den platsen. Det är både högt och lågt, vackert, fult, flummigt, ytligt och nära på en och samma gång. Precis som jag själv ofta känner mig. Som ett lapptäcke där många vitt skilda bitar sytts samman till något rätt så brokigt men kanske också vackert. För det är väl egentligen sådan människan är. Brokig och knepig och oförutsägbar och allt på en och samma gång. Det är sådana vi ska vara. Och att kämpa mot något annat; konformitet eller vad det nu kan kallas, är liksom lönlöst och bara att ge upp. För vi är allt på samma gång. Som Venice! Idag när jag gick där på gatorna bestämde jag mig för att ha som någon slags inre målbild att en gång bo här. I ett fint litet trähus med gångavstånd till havet och ett bananträd i trädgården. Det vore nåt det!