Idag påminde min syster mig om att om vi varit i Sverige nu så hade Remy med stor sannolikhet redan gått på dagis. De andra två började i 1-årsåldern, hos dagmamma i och för sig – men ändå. Jag undrar om barnen är mindre, eller åtminstone betraktas som mindre, längre – när de är hemma längre så som de ofta är här? När Bonnie och Rio var 1 år och man släppte av dem på morgonkvisten och hämtade sen eftermiddag kändes det helt rimligt och som att de var redo för det. Men med Remy? Finns liksom inte en chans att han skulle palla bara en tupplur om dagen och en heldag bland stoj och stök och en massa andra ungar huller om buller. Så känns det alltså. Hade vi varit i Sverige hade känslan säkert varit annorlunda. Man anpassar kanske sin syn på barnets utveckling efter omständigheterna? I mina ögon är Remy en liten liten liten babyplutt. Dagisbarn? Pah! Han kan ju inte ens äta själv. Att jag ser honom mer som nyfödd än dagisredo kan säkert också ha att göra med att han är tredje barnet och med tredje barnet är man inte så noga med när det börjar prata, gå eller förstå vad man säger. Man vet att det kommer och hispar inte upp sig om utvecklingssteg kommer sent eller tidigt. Bara det kommer.
Men jag undrar om det inte är så att barn överlag är barnsligare längre här i USA? Kanske har det att göra med att de ofta är hemma längre (förskola börjar man inte förrän tidigast i 2-årsåldern). Barn i Bonnies ålder i innerstads-Stockholm ser så medvetna ut på något vis. Som att de är samlade och aldrig bryter ihop i mataffären för att de inte får godis (okej, just det har kanske Bonnie vuxit ifrån vid det här laget också) – och vet precis vad det är för kläder de har på sig och vilket jackmärke som gäller bland andra 8-åringar. Här leker 10-åringar fortfarande med dockor – så är det inte riktigt i Sverige, eller? En bekant vars barn i övre tonåren flyttade med familjen från svenska västkusten till Los Angeles – berättade hur hans barn som var vana vid att gå ut och festa tyckte att deras jämnåriga här var ofattbart tråkiga. Sportiga nykterister som sällan fick vara ute senare än 22 och aldrig gjorde något som inte trippelokejats av föräldrarna.
För att vara två länder som vid första anblicken är så kulturellt lika – i Sverige är vi inte sena att haka på amerikanska trender, ord eller fenomen precis – så tänker jag ofta på hur man för varje dag som går blir mer och mer medveten om hur vi på väldigt många sätt är mer olika än lika. På gott och på ont.
Nu – ett par avsnitt av The Mindy project – är besatt, alltså BESATT – när Danny kysste Mindy i flyplanet för ett par avsnitt sedan (är på säsong 2) – upplevde jag mitt bästa tv-ögonblick på åratal.