Värmebölja ramlade in över LA efter ett ganska så svalt väder de senaste två, tre månaderna. Och även om man – eller iallafall jag, Per tycker nog lite annorlunda – kan få nog av värme och solsken så vore det lögn att påstå att sådana här söndagkvällar i februari, med tidig solnedgång, ljumma vindar och poolbad för barnen inte precis är något straff.
Det har varit så otroligt mycket som rört på sig det senaste året – på alla tänkbara plan i livet. Pers jobb, mitt företag, bostad, visum, skola till barnen, sommarstuga – ah! jag blir helt snurrig när jag tänker hur väldigt få bitar av vårt liv som känns stabila just nu, för en människa som mig, med ganska så starkt kontrollbehov, är det snudd på tortyr att inte riktigt veta vartåt livet är på väg. Vilken jävla korg ska jag lägga äggjävlarna i liksom? Det är då man måste komma ihåg att njuta av stunder som denna. Känna nuet och acceptera icke-kontrollen och vara tacksam för allt som är bra och fungerar istället för att gnagas av det som behöver förändras eller förbättras. Det är svinsvårt, faktiskt. Men jag tänker att det kanske är det som är meningen med allt det här? Meningen för mig i allafall. Att jag sla lära mig att livet blir som det blir alldeles oavsett om jag kan kontrollera det eller inte.