Spenderade förmiddagen i pyjamas, brände av en radda möten – och med möten menar jag timmar på Skype och Facetime (med andra personer alltså, satt ju inte där själv och lekte att jag jobbade om ni trodde det. Till exempel sattes detaljer kring Blankens-shopen som ska ändra utseende, redan nu har vi smugit igång lite småförändringar) – det är otroligt hur fint det är ändå – med dagens teknik va – behöver ju aldrig vara i samma rum egentligen. (Ja det där är förstås olika från olika yrken, men i det kreativa jobbandet är ett kontor på en arbetsplats extremt överskattat tycker jag) Skönt för en som mig irriterar ihjäl mig på all dötid som går åt till onödiga möten och snack om ointressanta saker på en arbetsplats. Och när man sitter hemma i pyjamas och tröskar igenom dagens skörd kan man klockan 13.00 äntligen kliva in i duschen och känna att arbtesdagen är så gott som avklarad. Lycklig över detta ringde jag på chans och kollade om min frisör möjligtvis hade en ledig timma över till mig. Det hade han! Så jag drog dit, alltid lika förväntansfull när jag ska klippa mig – nu ska det hända grejer liksom. Förändringens vindar viner! Det här kommer bli bra.
Och alltid – alltså hundra procent garanterat alltid – är jag grinig och jävulskt missnöjd och besviken när jag går därifrån. Detta alltså oavsett frisör. Jag hatar det där blanka, välpolerade, präktiga – det känns som att håret är tämjt. Som jag själv känner mig när jag tar på mig min töntiga men fina kläder på julafton – för att man fått för sig att man ska vara julaftonsfin och se ut som en liten tant. Så känns håret. Och jag avskyr det. Dessutom får jag för mig att i samma sekund jag nämner att jag har barn, och särskilt nu när jag har tre, så förutsätter folk, alltså frisören och den som färgar de gånger jag färgar håret, att man absolut inte vill ta ut svängarna. De klipper så lite att det knappt syns och ibland när man lagt tusentals kronor och många timmar på en ny cool hårfärg – en uppdatering och förbättring av det man har – och går därifrån och INGEN kan ens med lupp se någon skillnad, ja då kan ni bara föreställa er hur sur jag är. Det har hänt att jag med tårar i ögonen sagt ”but I dont want cute, I want punky, Or at least cool”. Mesfrisörer alltså som tror att jag också är en mes. Ah! Ni hör. Grinig och dan som vanligt när jag är nyklippt. Men ge mig ett par dar och en hårtvätt och i med mina favoritprodukter och klipptjurigheten är borta och jag börjar längta till nästa ”förändring” igen.