Har spenderat en alldeles för stor del av dagen (ja, vabbande finns förstås också i Kalifornien – eller ja, inte vabbande som i att man ändå får betalt fastän man inte kan jobba – utan barn som är sjuka helt enkelt – och man blir exakt lika stressad här som i februarimörkt Sverige över allt det jobb som inte hinner göras) med mitt äldsta sjuklingsbarn och med min yngsta lilla plutt. Det är den största som tagit den översta bilden på mig – visst är hon duktig? Jag tänker ofta när jag umgås med Bonnie som ju är sju år nu och börjar bli så stor – och kul! – att hon lätt är en av mina bästa kompisar. Det kanske låter sorgligt, vad vet jag, men jag gillar så jäkla mycket att hänga med henne. Och det där när man helt plötsligt börjar garva ihjäl sig tillsammans åt något – för att man delar humor och hon plötsligt är så stor att hon faktiskt har humor som inte enbart grundar sig i bajskorvar och pruttskämt – så känns det så otroligt härligt att tänka på att detta bara är början. Hon ska ju bli ännu större. Och sen kommer Rio också. Har aldrig känt mig som någon vidare småbarnsmorsa. Är i och för sig rätt bra på att pyssla om och inget av barnen tvivlar nog på hur mycket jag älskar dem – finns alltid där och försöker förstå – är bra på att säga förlåt också – men i övrigt har jag alldeles för dåligt tålamod och är alldeles för kass på att ge mig hän i småbarnslekar. Men tänk om jag blir en bättre tweenie-förälder. Eller så blir jag inte det, skit samma. Jag gör så gott jag kan och skulle mina ungar någon gång sitta och klaga över sin hemska barndom så ska jag läxa upp dem för jag må inte göra allt rätt men det är på inte ett endaste vis synd om någon av dem för det.
Men herregud, vem stoppade ett mynt i mig? Hur länge tänker jag babbla på så här?
En annan sak jag känt i dag är hemlängtan. En sån fruktansvärd hemlängtan. Oklart till vad. Inte är det till den slaskiga vintern i alla fall. Jag tror mer det handlar om relationer. Kompisar som man sett bara så många timmar att de går att räkna på mina två händer de senaste tre åren. Att kunna ringa någon man gillar en spontan snabbis på väg hem från jobbet. Det där vardagliga. Vissa dagar känns det helt fruktansvärt tomt utan det. Så där så att det pickar på från insidan liksom. Men vi åker hem en sväng i april om inget oväntat händer – jag längtar dit. LÄNGTAR! Och har vi riktig tur så har vi en sommarstuga då och kan åka dit och mysa vid en öppen brasa nära en sjö. Få Sverige-dos så att vi klarar oss ända till juni när vi åker hem igen. Och sen då? Ja, sen får man se! Velandet kring detta är ständigt närvarande, men jag tanken på att man faktiskt kan ha två hem – höra hemma på två platser – brukar lugna ner beslutsångesten. Så även denna gång. Men inte ta udden av hemlängtan förstås.
Så där ja! Färdigpladdrat för den här gången! Hej på er!