Kan nästan inte tänka på annat än den här mattan, som jag vill ha så mycket att alla andra behov – stora som små – liksom mattas (pun not intended) av. Fejdar. Och kvar blir denna matta. När jag var liten så hade min mamma ett mantra, det handlade om de viktigaste sakerna i hennes liv och jag antar att hon pekade ut dessa för att informera mig om att okej, dräll omkring om du måste, du är ju trots allt ett barn, men snälla var rädd om ”Klockan, mattan och bilen”. ”Klockan, mattan och bilen”. ”Klockan, mattan och bilen”. Det var hennes tre dyrgripar. Det kanske enda hon verkligen brydde sig om av hennes ägodelar. Jag känner på mig att den här mattan skulle kunna bli min ”klockan, mattan och bilen”-matta. Den är vårt hem, personifierad – eller nej, mattifierad – i en, eh… matta.
↧