Bonnie hade dansuppvisning i skolan i dag; ”jazzhop”och studsade runt med sina kompisar till ”I want candy” iklädda juliga polkagrisstångsdräkter (gud ett så märkligt ord). Hon är inte precis blyg av sig Bonnie och har längtat pirrigt och febrigt efter att få stå på scenen, och meddelade just innan hon somnade att detta var en alldeles fantastisk dag eftersom hon fått vara ”on stage”. Livet i Holywood va?
Det mest fantastiska med att vara förälder till en knippe ungar är utan tvekan hur man får följa med, lite vid sidan, av deras utveckling. Hur de sakta formas till de små individer de är menade att vara – hur saker deras föräldrar (herregud, en av dem är ju jag!) sagt och gjort påverkat och skapat dem, hur deras omgivning sätter spår av olika slag, hur deras temperament, känslor, tankar och undringar växer och vindlar, hur man då och då bjuds på stunder av fullkomligt obegränsad närhet och kärlek och hur de stunderna sparas som livets finaste skatter och kommer ligga där och glimra till den dagen jag dör.
Bonnie har just fyllt sju och i och med det tagit något slags osynligt kliv från liten tjej till lite större tjej. Början på det som brukar kallas ”tweenie” gissar jag. Hur man plötsligt kan prata med henne på ett helt nytt sätt, hon ställer frågor och undrar intresserat och när jag förklarar utan att vara överdrivet pedagogisk svarar hon med skitsmarta följdfrågor. Hon himlar med ögonen åt mig när jag är töntig, stampar iväg som en ilsken tonåring när hon tycker att jag behandlar henne orättvist, står upp för sig själv och sina åsikter på ett sätt som kräver att jag skärper mig och tänker till i mina svar. Ett ”för att det bara är så” har hon slutat acceptera när jag inte kan eller orkar förklara mig ordentligt. Det är så skönt att inte bara vara förälder som tjatar och drar och är den vuxna – att få en försmak av hur det kan vara i framtiden när man ibland lever på lite mer jämlika villkor – det är det jag känner ibland med den nya lilla Bonnie som håller på att växa fram ur det lilla lilla barnet Bonnie. Ändå är hon fortfarande så väldigt liten. Och har så mycket kvar framför sig i livet. Så mycket stort, jobbigt, underbart, läskigt och konstigt som måste hända innan hon blir vuxen (och när hon väl är där är det ju inte precis så att det jobbiga, underbara och läskiga tar slut). Så vansinnigt stolt över den här lilla människan. Hennes ansvarstagande för andra och sitt liv. Hur hon vågar skina i sitt eget solsken, ta för sig av livet och platsen som getts henne. Hur hon med sin energi och stora leende gör mig och hela familjen glada och sedda varje dag.