Jag är sällan rädd för förändringar, och tycker att något av det härligaste med livet är att det aldrig står stil och att det inte går att veta vad som finns bakom nästa hörn. Ett helt nytt behov som dykt upp i mig, börjat smyga sig på sedan något år tillbaka, är att vara ensam. Fast egentligen är det inte helt sant. Behovet är nog snarare att ostört få ägna mig åt sådant jag mår bra av. Tycker helt plötsligt att det känns så väldigt lockande att hitta på saker på egen hand. Och jag är oftast en väldigt social person, så den här nya spännande längtan hade jag verkligen inte kunnat förutse. Ridningen är en sån sak. Nu rider jag i och för sig tillsammans med kompisar, men den sociala biten är underordnad och inte anledningen till att jag är i stallet. Jag gillar hela utflykten. Sätta sig i bilen. Lyssna på någon bra podcast. Köra. Pyssla om hästen. Rida och känna absolut noll krav på mig att prestera, utan bara trivas med att vara med hästen i naturen.
Om detta är 40-årskris så älskar jag att 40-årskrisa!