Jag red när jag var yngre, men sen kom liksom vuxenlivet och barn och jobb och karriär och vem har egentligen tid att prioritera behov som ridning? Sådana tankar, ni vet.
Men så övertalade min kompis Peppe att våga börja igen. Och det satt faktiskt långt inne. Jag hade liksom lagt hela det där projektet på hyllan eller i någon slags ”det var då det”-mapp, trots att jag verkligen älskade allt var stall, hästar och ridning hette. Få eller kanske inget jag ägnat mig åt har jag lyckats hålla lika kravlöst och lustfyllt som ridningen, inte ens dryga stalltjejer och snorkig stallattityd bekom mig, och kanske var det därför det liksom var bekvämt att inte ge sig på det igen. För att ha kvar stallminnena som bara något positivt. Det kanske skulle bli annorlunda som vuxen?
Och nu har jag varit i stallet ett par gånger. Idag hoppade vi bana. Och fast jag ser ut som en krampaktig banan där på hästryggen så finns så chockartat mycket kvar i muskelminnet trots att det mer än tjugo år sedan sist (och sista gången jag hoppade slutade med förskräckelse när jag flög av och bröt svanskotan). Och jag kommer ihåg exakt varför jag äskade det så mycket. Galoppen med hästen under kroppen, i rytmisk takt mot hindret. Och så flyger man över bara.
Ah! Inte bara underbart att vara tillbaka i stallet, också så himla härligt och på tiden att ha en hobby som bara är min och inte inkluderar barn, familj eller jobb på ett endaste sätt.