Det funkar visst att gnälla ibland – bara timmar efter förra inlägget, kl halv sju i morse, föddes Bonnies och Rios bror, min och Pers son.
Han är så ljuvlig och luktar så gott och vi är helt tokiga i honom allihop. Han mår bra, jag mår fint – jag är så tacksam och lycklig och trött och mosig – allt på samma gång.
Återkommer när vi vilat lite! Puss på er!
