Vaknade för tidigt och med för många barn i sängen, och var sur. Det är en dålig start på en långhelg ensam med barnen, så för att försöka börja om gjorde jag amerikanska bananpannkakor till frukost. Som ingen gillade. Inte ens jag. De smakade liksom bakpulver? Surheten smög sig på igen. Men när barnens kompisar Sophia och Jaden kom över blev det flaggan i topp och alla var på dunderhumör ett tag. Så upptagna av sitt lekande att jag hann kolla på ett avsnitt av Nya säsongen av Svenska Hollywoodfruar som min kompis Sofie är med i.
När kompisarna åkt hem kändes det ändå som att vi behövde komma ut ur huset en sväng. Eller, snarare, jag var så fruktansvärt lakritssugen att jag trotsade allt sunt förnuft och packade in alla ungarna i bilen och åkte till svenskgodisaffären Sockerbit.
Ah! Ingen älskar lakrits som jag. Riktigt salt och jävligt ska det va. Tryckte i mig vansinniga mängder på rekordtid.
När vi ändå var ute och åkte stannade vi till på The Grove, som kanske är set närmsta Drottninggatan eller Union Square som vi har i LA. Alltid trevligt där ändå! Förevändningen var att rasta barnen på en plats som inte var hemma, men även här fanns en lömsk egoplan i bakhuvudet: att smita in på Nordstroms och köpa min favorit bland tinted moisturizers: Trish McEvoys .
Efter alldeles för många nej. Neeeeej. Nej. Neeeeej. Nejnejnejnej, denna surdag orkade jag till slut inte med nej utan lät det bara hända när Remy förundrat bestämde sig för att utforska fontänens vattenstråle på nära håll.
Vi var inte precis de enda i stan som valde att spendera lördagkvällen på The Grove.
Bonnie och Rio lekte uppslukat under flera timmar både i parken och på väg hem med tre hårspännen och en kapsyl. Hårspännena var olika karaktärer med magiska krafter och allt vad det var. Det är faktiskt helt otroligt vad de kan barnen. Villa magiska världar de har inom sig och bara knäpper igång och låter välla ut. Och var och när slutar det? Varför har vi vuxna så otroligt, kanske omöjligt långt till det där? När försvinner det? Och varför?
Barnen somnade ganska så snabbt när vi kom hem, och jag ringde Per i Kina och det var så SKÖNT att prata med en vuxen människa som varken tjatade om mer godis eller tjafsade med sin syrra om vilken studsboll som var vems. Ah. Längtat efter honom så fruktansvärt mycket.
Tänkte att suret i kroppen kanske skulle bli ännu mer bortmotat efter lite yoga, så jag tog på mig mina mysigaste cashmerebyxor, tände ett ljus och rullade ut mattan. Och 45 minuter senare ligger jag nu här och känner mig betydligt mer hoppfull om både mig livet, mig själv och mänskligheten i stort.