Detta har nämnts förut (ja men prova själva att blogga i tio, inne på elfte året och se hur lätt det är att inte upprepa sig) men när jag var liten och även lite större sa alltid min mamma ”Cissan, du är en stark kvinna!”. Kanske mest när jag sjåpade mig över något litet skrubbsår eller när jag inte trodde att jag skulle klara något hon visste att jag klarade. Jag och min syrra har alltid skrattat lite åt det där. Vem säger så till en 4-åring liksom? Men så vet man heller inte riktigt med min mamma. Hon är kul och klurig. Skämtade hon? Eller inte? Kanske var det allvar med stråk av humor i?
Hur som helst tror jag att det där påverkat mig otroligt mycket. För jag känner mig ofta väldigt stark. Som i att jag inte är speciellt rädd för utmaningar till exempel. För ni vet hur det är; människor och i synnerhet barn blir vad de tror att de är. Och de tror att de är det andra säger att de är. Vi speglar oss i andras uppfattning om oss.
Mina barn får vara hur svaga eller starka de vill, bara de någonstans vet att de klarar precis allt de bestämmer sig för att klara. Jag känner att en av mina viktigaste uppgifter som förälder är att skapa alla förutsättningar för att ett bra självförtroende och en fin självkänsla ska kunna växa (vilket verkligen är en sak att säga men inte alla lika glasklart när det sen liksom ska levas liksom) . Att det sen ställer helt omänskliga krav på de hönsmammiga sidor som alla föräldrar har i sig för att inte skrika stooooopp när ungarna klättrar kusligt högt upp i trädet eller vråla staaaaaanna när de cyklar så att däcken tjuter, får liksom vara mitt problem. Jag vill så sällan det bara går vara personen som säger till dem att jag inte tror att de kan.
Och känner sig en helt säker på att hon klarar att bära sin mamma på axlarna, så fixar hon förstås det, även om jag kanske hjälpte till bara lite för att hålla mig uppe. Men det behöver ju inte hon veta.