Inte mycket att skryta med, tänker ni, men joho! Det där är jag, som nuddar framsidan på mina tår med benen raka – för första gången kanske någonsin. De här dagliga yoga-stunderna ger utdelning! Jag kan även nästan helt nudda hälarna med golvet när jag är i den där hundpositionen – jag är helt blown away över känslan att inte bara vara stel i kroppen (nog för att jag är fruktansvärt ovig i jämförelse med typ de allra flesta vanliga människor fortfarande, men ändå! Framsteg!)
Dessutom är den här lilla stunden med andning och lugn och ro enormt helande. Ända sedan jag var gravid med Remy har jag aktivt försökt avsätta tid kanske inte dagligen, men ofta, åt en stund i lugn och ro. Meditation kanske. Eller bara en kvarts stilla njut. Det har gjort mig så mycket gott, eftersom jag är en person som spenderat alldeles för mycket tid på att vara rädd för saker som kan hända och med att försöka kontrollera saker jag inte kan kontrollera – så blev det nödvändigt att pausa på det här visst. Den konstanta oron höll mig i ett stenhårt grepp och någon stans där för ett par år sedan insåg jag att jag var tvungen att ta ansvar för de här känslorna. Annars skulle jag bli både olycklig och okunstuktiv. Att aktivt avsätta stunder för mig själv och mina tankar, att prioritera myset och en skön känsla i kroppen innan läggdags på kvällarna, att åka till platser jag tycker om (havet!) har varit några av mina metoder. Och mitt försiktigt trevande nyvunna yoga-försök känns som att det är och kanske även i längden kan fortsätta vara en sådan där viktig stund som får ordning på känslor och håller oron på en rimlig och sund nivå. Och vig blir man samtidigt! Win-win.