Idag firades Karin och hennes bebis med knytis, tårta och presenter – babyshower, eller sprinkle som det tydligen kallas när det inte är första barnet. Jag kan se det som en fullkomlig omöjlighet att lyckas skrapa ihop till någon uppställning över huvudtaget om någon skulle få för sig att smälla till med babyshower i Sverige en vanlig torsdag runt lunch – men i den här stan verkar ingen ha annat än väldigt lösa och flexibla arbetstider (om några arbetstider alls vill säga!) – så vi var ett bra gäng som med ganska så kort varsel firade denna efterlängtade tredje lilla Bastin-bebis.
Obligatoriska inslag är svenskt lösgodis, en bättre knytis med ostar, pajer och sallader – och så förstås hundarna. Varenda kotte har hund här. Buster och den lilla hittehunden Rio. Jag är så sugen på att ha hund att jag kunde… ja, skaffa en helt enkelt. Men så kommer jag på hur extremt lite jag vill ha hund om vi bor i Sverige, och eftersom tanken ändå är att flytta tillbaka inom överskådlig framtid så är det kanske dumt att inte ta med det i beräkningen. Eller så skiter man i det och åker till ett shelter och hittar sin lilla vän och har man väl förälskat sig i en hund bryr man sig kanske väldigt lite om att det känns jobbigt att promenera den i snöslask.
Annan grej: Amerikanska tårtor; så otroligt vackra och arbetade på ytan, så vansinnigt tråkiga och alldeles för söta på insidan. De hanterar tårtor som mycket annat kan man kanske säga; fokus på ytan!