Så här ser vårt kök ut för tillfället; stommar och vitvaror är på plats men vi väntar på luckor som är på målning. Det är så lustigt hur etthundra procent av alla hantverkare världen över är av samma tidsoptimistiska släkte. ”Självklart blir det klart i tid!” Och sen blir det förstås inte det, men det är å andra sidan heller kanske inte hela världen.
Eftersom köket sitter ihop med vardagsrummet ville jag inte ha några köksskåp och ett kök som är så generiskt och tråkigt som möjligt. Så att storrummet blir flowigt och hänger ihop och varken skriker ”KÖK” eller ”VARDAGSRUM” utan mer är en enhet. Inget kakel på väggarna heller och inga knoppar eller handtag.
Vi svenskar har kanske mer en tradition av att vilja bevara gamla detaljer, medan amerikaner älskar nytt. Byggjobbarna här tycker det är komplett vansinne att vilja ha kvar den där stora öppna spisen i tegelsten som den är. Och att jag putsade och satte tillbaka fläktkåpan (den ena av dem, den till vänster över inomhusgrillen har jag inte orkat ge mig på än) i koppar var så knäppt att man typ ville ta en bild på stollsvenskan och instagramma (kändes det som i alla fall). ”En så gammal grej? Ska den upp igen? När det finns billiga nya spisfläktar man kan kööööööpa?” Nu är det kanske inte så att jag heller är heltokig i enorma fläktkåpor i koppar, men jag gillar känslan av att ha kvar delar av huset som funnits där sedan det byggdes. För att ära det, på något sätt? För att någon ansträngt sig och satt dit den och då känns nästan respektlöst att strunta i den personens smak för 50 år sedan. Tycker att det ger ett hus själ och charm att blanda gammalt med nytt. Har delat den känslan med noll byggaramerikaner hittills.
ÄLSKAR för övrigt det lilla växthusfönstret som går ut från köket. Det syns kanske inte så väl i bilderna här, men fönstret är en kåpa i metallramar där det är tänkt att man ska ha sina kryddväxter och annat grönt. Så mysigt!