Herregud. Jag hinner inte med mitt liv. Fjärde gången på IKEA på en vecka. Och på tal om en vecka så är det idag en vecka kvar innan vi flyttar in i nya huset. Ska bli mycket intressant att se hur det går med den saken. Jag är i huset varje dag och går omkring som en annan byggledare. Han som egentligen har jobbet har dragit till Israel, och kvar blev jag.
Det är två olika gäng som bygger på huset: israelerna, som har någon slags totalentreprenadsupplägg på bygget, minus målning som min snubbe Carlos sköter. Här kommer en passus som ni snart förstår relevansen i: få saker gör mig så fruktansvärt irriterad som när folk påstår att ”tjejer inte kan umgås” – att det skulle bli bråk och liv och Gud vet vad om fler än två av ladies ska försöka komma överens. Det där är en vansinnig myt som sprids av kvinnor lika mycket som av män, och som finns till för att försvaga oss. För att splittra kvinnosläktet och förminska oss och vår styrka. Alla vi vet ju att ingenting på jorden är lika starkt som det kvinnliga bandet. Utan mina bästa vänner hade jag varit ingenting. Utan mina systrar hade livet varit poänglöst. Utan min mamma hade jag inte kunnat någonting. Kvinnor tjafsar säkert ibland, för att vi är människor, inte kvinnor.
Hur det är med män och samarbetsförmågan undrar jag dock mot den senaste tidens renovering och de här båda byggängen jag bollar mellan. Herrejävlar vad de snackar skit om varandra. Med mig! Så får jag stå där i mitten och se ut som att jag bryr mig. Och vägrar hjälpa varandra med ens det minsta lilla lyft som inte ingår i den egna originaluppgiften så att säga. Och on top of that så är de ju också klassiska hantverkare med allt vad det innebär i form av att inte dyka upp och leverera obegripliga ursäkter när något gått snett.
Så ni fattar var jag befinner mig just nu. Bland käbblande hantverkare och i totalt byggkaos. Varför blir det alltid så här?