Såg den här kommentaren angående Barndomsminnen några inlägg ned – och tänkte att jag ville ta upp detta eftersom jag verkligen, verkligen känner igen mig i ilskan över ungar som bara ska ha, ha, ha och sen beter sig som dryga as (nu pratar jag inte om dina barn Linda, utan om mina) som tack för att man vänder ut och in på hela sig själv för att få allt att funka – helst också så smidigt som möjligt för de tre primadonnorna Blankens.
Vad jag gör när jag tappar det på såna här grejer? Jag ryar och gapar och låter dem på ett extremt otrevligt sätt få veta att sånt där gnällbeteende är inte okej alls – för då låter man bortskämd och otacksam och bortskämda otacksamma barn säger jag tack men nej tack till. I värsta fall tar jag ett hårt mamma-grepp om överarmen och säger att ”NU får det FAKTISKT vara NOG” och sen får de veta att det kanske varken blir lördagsgodis eller något mer kul alls – nånsin – och sen är jag ungefär lika barnslig som barnen och väldigt lite var vunnet på den fajten. Men alltså – ge mig trots och gallskrik men inget i hela världen gör mig så irriterad som när världens mest privilegierade och älskade vita svenska ungar tycker att de har rätt att gnälla. Nu är det kanske inte deras fel att de gör det ibland. De har förstås inte insikt eller distans till sin egen livssituation eller någon relation till andras lite större problem. Men det är ändå mitt ansvar att se till att de får lära sig att gnälla ska man göra med yttersta sparsamhet om man har det så bra som de har det. Nu är det kanske bara min taktik för att få dem att fatta det som behöver finslipas aningen, men eh… snart är vi där!
Känner ni igen? Hur hanterar ni?
