Vi har bara gjort saker vi aldrig gör i sällskap av Remy de senaste dagarna. Han är redan i Sverige med Per – jag, Bonnie och Rio har ägnat oss åt att spontanshoppa, fixa naglar, äta alldeles för sen middag, äta alldeles för mycket på restaurang och vara uppe mycket längre än vi egentligen borde ha varit.
Bonnie målade sina naglar blå och gula – för här är uppladdningen inför vår Sverige-resa imorgon nämligen megamaxad. De har studsat och pladdrat sönder både mina öron och nerver hela dagen – och det är ju i och för sig underbart – att de är så lyckliga över dessa två veckor hemma – men med en morsa som är på någon slags pms-peak blir krocken intensiv. Extremt uppspelta ungar, som liksom varken hör eller ser för att de är så satans jävla upp i varv, är en extremt känslig kombination med mig som helst bara vill sitta i fred någonstans och andas igenom den här dagen tills livet känns lite mindre bökigt.
Visst är vi väl alla ense om att det här med pms inte precis blir lättare varken med åren eller med den ökande mängd barn som eventuellt föds? Känns ju så satans orättvist. Särskilt med tanke på andra krämpor som verkar dyka upp på helt nya sätt. Härom dagen skulle jag till exempel styla för mina barn och visa hur sjukt bra jag är – eller var – på längdhopp. Tog seriös sats och flööööööög iväg säkert knappa två meter (talangen har visst svalnat något sedan sist när jag hoppade 4.30 om jag inte minns fel) – landade i sanden på världens stelaste fot som liksom inte alls anpassade sig utan knakelibrakade som ett torrt gammalt knäckebröd när den tog emot hela min vikt. Haltade runt som en gammal hittehund i dagarna två. Och nu som sagt pms på det. Mitt liv som 37-åring som inleddes med maginfluensa på själva födelsedagen förra veckan, har hittills inte precis visat på supermånga fördelar med att ha uppnått denna respektingivande (?) ålder.
Satans pms hur som helst. Så värdelös grej. Why, liksom?