Är det inte märkligt det här med Ketchupeffekten? Hur först händer inget, sen händer inget och sen händer exakt allt samtidigt.
De senaste dagarna har vårt greencard som varit en administrativ snårskog av episka mått äntligen gått igenom. Samtidigt som det här huset i LA som vi velat köpa men av tusen olika anledningar och hinder inte riktigt fått loss och som det varit ett evigt trasslande fram och tillbaks med i tre månader nu äntligen löst sig och det är vårt. Och sist men inte minst: Blankens. Mitt älskade lilla företag som jag brinner för så mycket att det nästan bokstavligt talat ibland känns som att det brinner inom mig: har mognat och hittat en ny väg in i framtiden. Tidigare har jag varit låst i ett samarbetsavtal som lite förhindrat mig att ta företaget dit jag vill: men efter diskussioner som pågått i månader har vi äntligen hittat en lösning och från och med sommaren kör jag på egna ben och mot nya horisonter. Inspirerad av Carolina Gynning förstås. Och! Så har jag anställt en vd, Susan Engvall heter hon och igår kom hon hit till LA och idag har vi börjat staka ut framtiden för Blankens. Den ser och känns ljus och efter en höst och tidig vår som på det personliga planet kantats av alldeles för mycket oro, ifs and buts som tagit fokus från det roliga i livet – så känns det underbart – sprickfärdigt jublande att äntligen börja kunna se framåt i stället för att trampa runt och säkert vänta.