Min syster Ninni är här och hälsar på några dagar. Det finns inget bättre än att vakna på morgonen och veta att hon finns här i huset. Hon har varit här så många gånger sedan vi flyttat hit, att jag tappt räkningen, och jag är så glad och känner mig så lyckligt lottad över det. Detta är andra gången hon är här utan man och barn – nu älskar jag förstås hennes fantastiska barn och man – men det är lite extra lyxigt att få ha henne några dagar nästan för sig själv också.
Min syrra är åtta år äldre än mig, och vi har inte bott ihop – inte ens i samma stad, bitvis inte ens i samma land, sedan jag var sju år. Men hon är ändå min närmsta kompanjon i livet, och nu ska jag berätta varför:
För det första; vår mamma (som för övrigt inte har några syskon själv) har alltid trummat värdet av ett syskon. Att inget i världen är viktigare än sin syster. Det har liksom varit ideologin från början – ett syskon är inget man tar för givet. Har man turen att ha ett ska den relationen vårdas och sättas främst. Dessutom sade mamma alltid till oss när vi vat mindre, att vad som än händer i livet får vi aldrig bråka om pengar, jag och min syrra. Det är liksom inte värdigt i en syskonrelation. Det är inte värdigt att bråka alls förresten, är det något går det mesta att lösa med ett bra snack.
Sak nummer två som jag är så otroligt tacksam för i vår relation: gemensamma semestrar. Sedan jag var 12 och min syrra alltså 20 – har vi varje år avsatt en helg eller vecka och åkt på semester tillsammans, bara hon och jag. Vi har vart i Norrland, Paris, Göteborg, Istanbul, New York… Vi har varit överallt och varje resa har varit alldeles perfekt och minnesvärd. Det finns inget man inte kan dela med en syster, och det finns ingen som förstår och känner en så väl. Så håll i era syskon. Vi behöver dem. Vi behöver varandra.