På allmän begäran. Ja men typ. Okej, en eller kanske två av er bad om bilder på Cecilia-frisyrer vi minns efter det här inlägget härom dagen. Så här kommer det; en frisyrernas Rio-karneval och i en enda o-kronoligks röra, varsågoda:
Vi tar det från början. Med den här bilden vill jag dels att ni antecknar att jag var ett blont barn, men kanske ännu mer: NI SER VAD LIKA MINA BARN ÄR MIG VA? De må vara kopior av Per som vuxen (vilket ju praktiskt taget säger att Per har bebisutseende, eller?) medan jag själv har vuxit ifrån kort liten uppåtnäsa (och istället utvecklat en ganska så rejäl kran) och runda kinder sitter resten av familjen fortfarande fast i det där träsket. Skulle vi ha en familjesköld, ett Blankens-vapen – så skulle vår symbol vara en liten, liten, liten uppåtnäsa. Kör förresten fortfarande med snedbena åt vänster. Tur att man kan vara konsekvent på åtminstone en punkt genom livet.
Här är det nyårsafton 2007-2008. Jag och Per har varit tillsammans i cirka fyra månader. Vad jag inte visste var att vi fem dagar senare skulle vara förlovade, tre månader efter den här dagen upptäcka att vi var gravida och ett halvt år efter den här festen på ett nattklubb i Las Vegas (som för övrigt hostades av Pamela Anderson) vara tillbaka i Las Vegas och gifta oss där. Men nu var det håret vi skulle försöka hålla oss till. Mörkt och inte så tokigt ändå?
Här på kompisen Lollos bröllop tillsammans med Malin, Annika och Linda. Jag hade upptäckt locktången. Eller om det var plattången som användes som locktång. Jag borde kanske legat lite lågt med den. Inte min mest lyckade partyfrisyr, det kan vi kanske vara ense om?
Här är jag och Peter Jihde klädda i blått och jag har samma frisyr som på bilden ovan – men utan hjälp av locktången. SÅ mycket bättre. Den här frisyren och färgen har jag gärna igen. Halsbandet däremot kan dra åt helvete. Vad är det för bruna kluttar? Kottar? 
Den här färgen är verkligen inte dum. Jag har som sagt mörkt hår egentligen, men har halkat över till blonda varianter allt oftare på senare tid. Brunett som vill vara blonda innebär dock ofta många misslyckade blonda toner, men just här måste jag säga att det ser helt fantastiskt bra ut. Så naturligt och snygt. Älskar färgen! 
Jaha, här är jag med Anders Timell och Rickard Olsson – mellanlångt men mörkare igen. Ibland tänker jag att jag kanske skulle ha så där mörkt igen, men så kommer jag på att hyn med åren har förlorat, eh… en viss del av sin lyster. Kanske att kontrasten mot mitt superbleka, fnasiga skinn inte ser så där exotiskt snövit-fin ut som jag tyckte när jag var yngre, utan att det blir en mer…urvattnad effekt så här på äldre dar?
Här har jag klenat på mig ovanligt mycket smink och har en blond page med inåtböjda toppar. 70-talssnyggt! Men mycket jobb. Nej. Den blir det nog trots allt ingen repris på.
Här några varianter med mellanblont och lugg. Alltså, jag gillar verkligen inte lugg. Inte när den är så där rak och hård som på översta bilden i alla fall. Ändå envisas jag med att nån gång vartannat år klippa till och klippa av. Och sedan börjar utsparandet, som pågår i alla evighet. Tills luggen äntligen är lång igen och DÅ – ja då klipper jag av den. Så där håller vi på jag och min lugg. Klipper. Ångrar mig direkt. Sparar ut. Klipper. Ångrar mig direkt. Sparar ut. Det är ett sisyfosjobb min lugg ägnar sig åt, det är det.
Den här frisyren är egentligen så inte jag. Det här är kanske enda gången någonsin jag haft riktigt långt hår (och då är det inte ens riktigt långt, men i jämförelse med hur jag brukar ha det så) och jag gillade det då och jag gillar det nu. Men kan inte riktigt identifiera mig med frisyren. Ändå känner jag starkt att jag vill kämpa mig tillbaka dit. Det ska gå. OM jag bara kan hålla mig från att klippa lugg-fan.
Denna frippa och färg älskar jag. Inga synpunkter alls egentligen. 
Den här då? Inte heller så tokig egentligen va? Eller är den för tråkig?
Här har jag gjort det igen. Klippt lugg. Och när jag ser den här bilden fattar jag varför. Det är ju supersnyggt! Ånaj. Ska jag sätta igång det nu igen? Luggältandet? Nej. Locket på på den. Jag får faktiskt vänta.
Elle-galan 2012. Älskar den här outfiten! Såg ut och kände mig som Magica de Hex. Snyggt också med den här frippan när håret är fäst bakom öronen. 
Sen för ett par år sedan ville jag klippa kort. Fegbörjade med en bob-variant. Så här ser det ju inte så tokigt ut, men minns att jag hatade det. Kändes som jag hade världens präktigaste och tråkigaste morsa-frisyr. Kan också ha att göra med att jag var precis ny-gravid med Remy och när man är nygravid, ja då är inte mycket som passa över huvudtaget. Usch vad man känner sig fel i sitt skinn på något vis. Eller i alla fall har det varit så för mig.
Klippte kortare och pendlade mellan att älska och hata det. 
Här var jag lite mer seriös-gravid och håret kunde se ut som ovan en bra dag. Men det kunde också se helt åt helvete ut andra dagar. Ja det var mycket slit med kort hår, det var det. Men samtidigt gillade – och behövde – jag förändringen.
Andra dagar var kortfrisyren mer sån här. Platt och tråkig. Gillar fluffet på bilden innan bättre.
Och här då! Elle-galan 2010. Supermörkt och någon slags page. Inte så pjåkigt kanske?
Så där ja. Efter alla dessa bilder är åtminstone jag mer än lovligt trött på att se mig själv, vågar inte ens tänka på hur ni måste känna. Så vi slutar här. Hej hej.