Jobbar som sagt igenom ett minst sagt maffigt och extremt rörigt bildarkiv (ja, mitt egna alltså) och måste fråga er som har biologiska barn: Tänker ni någonsin på att de är det? Era biologiska barn alltså? För jag gör det absolut inte. När det slår mig att det här småfolket som bor i mitt hus faktiskt rent genetiskt är 50 % moi så känns det, ja, ofattbart helt enkelt. De har liksom alltid mest varit små varelser som jag rent instinktivt vet att jag ska ta hand om och som jag dyrkar och älskar högt. Men att de är mina barn, rent biologiskt också – det går liksom inte att ta in. Eller så är det inte så viktigt? Men med de egna föräldrarna är det en helt annan sak – där både vet och känner jag att jag är deras fysiska avkomma. Men mina barn är liksom bara, mina barn och hade kunnat fötts av vem som helst så länge de får vara mina barn på något vis. Är det så alla känner? Eller sitter någon där ute och liksom känner den gemensamma genpooolen skvalpa?
↧