När vi övervägde det här med att skaffa ett tredje barn, fanns det en uppsjö argument som talade för men egentligen bara ett som sade nej. Men det där nejet var så starkt att det nästan vägde lika mycket som alla de där ja:en tillsammans (men bara nästan, för sen blev det ju som bekant som det blev ändå). Tanken på att ännu en gång överleva en 1-åring fick mig att tänka ”nja, kanske inte ändå” både en och hundra gånger, för fy fan vad jobbiga de är. Söta som socker, och gosiga med sina varma små kramar. Men också helt jävla bindgalna. Som fulla stridspiloter på dödsuppdrag är de målsökande i sin jakt på livsfarligheter:
”Åh, en pool, jag vet inte varför men det enda jag vill är att klättra iiiii!” ”Kanon! En kontakt! Nu slickar jag på den!” ”En bil! Vänta, jag måste rusa ut framför den!” ”Ett köksbord, vad kul! Jag klättar upp och sen kastar jag mig rakt ner i stengolvet med huvudet först”. 1-åringar fattar absolut ingenting men ska prompt ändå vara på allt de ser. Det finns ingen förståelse för att saker kan göra ont eller vara farliga, allt är bara kul, kul, kul och spännande och inte hjälper det om man slår sig rejält någon gång, upp på hästen igen tänker ungen och klättrar upp på köksbordet bara för att (nästan, som tur är hinner man fram och fångar) ramla ner på nytt.
De stjäl all ens uppmärksamhet, tid, kraft och ork och dagarna ägnas endast åt att ungefär 20 gånger per dygn rädda deras liv. Den ena vansinnigare iden efter den andra far i dem och är man inte föräldratypen som begåvats med oceaner av orubbligt lugn och tålamod tröttnar man ganska snabbt på att kuta efter den lilla dödsföraktande varelsen och längtar tillbaka till ett liv när man faktiskt kunde sitta ner och prata med folk när man äter middag. Kanske till och med stoppa i sig en bit själv. Eller ta en dusch utan att en människa i knähöjd därutanför på oväntat listiga vis hunnit hitta en sax som han nu provar att klippa sig i tungan med, samtidigt som han hivar ner två toapappersrullar i tjottan och tänker spola till sig ett massivt toastopp.
Det finns egentligen bara två saker som räddar den här lilla människan undan bortadoptering just nu: 1 han är så fasligt söt, fnissig, busig och charmig att det faktum att han också är skvatt galen bleknar mot allt det där gullet. 2. Tiden går fort. Man hoppas ju att han snart ska börja utveckla nån slags förstånd så att föräldrarna kan få tillbaka den i jämförelse total-zen som rådde pre 1-års-Remy. Om ett år börjar han dagis – Yey!