Önskar att jag hade en massa rafflande rapporteringar från dagen att bjuda på. Men jag har bara tränat. Och umgåtts med min dator och en massa ord på ett cafe.
Men ändå: ni som lyssnar på podden vet det mesta om mitt gym, jag verkar alltid återkomma dit, men det är en så väldigt fascinerande plats. 65-åringar med 20-åriga kroppar, näsor som stöpts i samma form, ansikten som liksom strykts så platta att det är fullkomligt omöjligt att gissa ålder. Att hänga runt där (och alltså, jag lurkar inte bara, utan tränar faktiskt också) och glo ihjäl mig på folk är nog min mesta guilty pleasure.
Sen har jag suttit på det här caféet halva dagen, pratat en del med en grekisk fotograf som jag råkade dela bord med – nu är vi Facebook-kompisar och har utbytt erfarenheter från modebranschen. Just precis det där är nog varför så många så lätt blir förälskade i den här staden. Oavsett om du är inflyttad grek – eller svensk för den delen – eller helblodsamerikan – så är det som att många smittats av någon slags gemensam öppenhet i dem här stan. Det småpratas och man är trevliga mot varandra – det skojas och bjuds på ett allmänt gemyt som gör att jag ibland undrar hur jag någonsin ska kunna flytta härifrån. Det finns massor av skit här med. MASSOR! Men just den där trivseln dyker upp vart du än är och liksom sipprar in i medvetandet på ett väldigt skönt sätt.
Slutligen – jag var i Malibu härom dagen. Åkte förbi en vit Toyota Prius och såg en vanlig fotbollsfarsa glo ut genom fönstret in i vår bil liksom. Ganska lik Orlando Bloom var han, men liksom med sämre hårkvalitet och mer hålögd. Tills vi åkte ikapp bilen igen och såg att det inte alls var en Toyota Prius (och här får jag nästan be min bilintresserade far om ursäkt över detta oförlåtliga misstag) utan en riktigt bjässig BMW (jag får skylla på vinkeln, satt i baksätet och såg bara hörnet på framskärmen) och att det faktiskt var Orlando Bloom. Småbarnssleten och dan som alla oss andra.
Alltså det här med att man springer på kändisar här, är inte bara sant och väldigt vanligt, det är också pinsamt spännande. Man hör liksom tasslandet rassla över gymmet (again with the gym!) när Jodie Foster smyger upp på löpbandet. Min dröm är att springa på Britney Spears. Gör jag det är jag färdig, då kan jag tacka för mig och flytta hem.
