Här kommer högintressant information om… Mig! Själsligen är jag en kaffedrickare. Jag njuter av mitt morgonkaffe, kan liksom inte riktigt starta dagen utan en kopp varmt kaffe under västen. Jag är en sån där som snitsigt stressar fram på stan med en som där kartongmugg i handen som jag sippar på i farten. När jag åker bil har jag alltid en kopp kaffe i mugghållaren som jag dricker ur emellanåt när jag inte högljutt sjunger med till Alanis Morisette. Eller nåt. Jag älskar kaffe. I teorin. I verkligheten har jag ägnat de senaste 20 åren åt att försöka älska kaffe. Varje morgon går jag upp och sätter på bryggaren, för att jag älskar ljuder, doften och rutinen. Och iden om att jag nu ska njuta av min kopp medan kropp och sinne sakta vaknar. Men det gör jag inte. För ärligt talat, kaffe smakar ju…skit? Så ur koppen, nej baljan (för jag ”gillar” stora muggar kaffe också)där mitt nybryggda kaffe ryker hett, dricker jag tre, fyra klunkar. En knapp halv centimeter sjunker vätskan. Sen ”glömmer” jag muggen nånstans och Per som känner mig kan ta över koppen. Om han vill. För han föredrar snabbkaffe så allt det där bryggandet (jag gör lätt 3,4 koppar i mängd varje morgon, eftersom jag ju bara måste ha så mycket kaffe för att ens kunna leeeeeva. Så filmiskt så ni skulle bara veta. Åtminstone i mitt huvud.)
Jag har provat varenda kaffesort och vartenda bryggsätt. Jag har provat kallbryggt och iskaffe, med kokosmjölk, med havremjölk och med mandelmjölk. Jag har provat allt, men hela tiden hamnat i den återvändsgränd där jag behövt se mig själv i ögonen (hur nu det går till? En spegel kanske?) och besviket konstatera att nej, mina smaklökar krullar sig fortfarande av avsky när de möter kaffets vedervärdighet.
Men så en dag…. Och det är nu det blir spännande, så håll i er! För cirka en månad sedan, så råkade jag hälla half and half i kaffet. Alltså gräddmjölk. Och halleluja. Änglarna råmade i lycka. Små tjocka kerubbebisar plockade fram sina trumpeter och rev av ett par fanfarer. Kaffet smakade…helt okej! Alltså. Gott. Faktiskt. Så där att hela jag ser fram emot morgonkaffet och inte bara min egen självbild, och allt, i allafall allt som oftast, dricks upp.
Så. 36 år gammal blev jag kaffedrickare till slut. Nu är jag som er. Vuxen på riktigt. Väntar nu på allt spännande som ska börja hända när jag äntligen är en true medlem i kaffegänget.
