GÅR det att bli mer tomatröd än mig? Förmodligen absolut inte.
Menlösrekord på bilderna, men det här med att ta spänniga selfies på gymmet är så pinsamt att man kan dö. Ett litet smygknäpp får räcka – inte särskilt stora chanser att det blir bra då.
Men skit i det! Vad jag ville säga vara att idag sprang jag med lätthet en halvtimma i snabbt tempo. Inga konstigheter med det kanske, men ändå – det är första gången på säkert fyra år som jag kan göra det utan att få jävulsont i en hamstring som gick halvt av efter att jag otränad och snudd på nyförlöst (aja, ett halvår var hon, Rio) sprang Göteborgsvarvet på ren envishet (tips, gör inte om det! Man går sönder). Tack vare en helt fantastisk PT som jag tränat med någon gång i veckan det senaste halvåret så har höfter och hamstrings stärkts så pass att de klarar att springa igen. Faktum är att jag vet inte om jag någonsin – så här ett år efter tredje barnets födsel – varit i bättre form (kan inte ta gift på att det verkligen är så förstås – men det är heller inte så noga – jag känner mig stark i alla fall) än nu. Mycket har det att göra att jag lärde mig efter graviditet ett och två att livet blir så väldigt mycket lättare när man orkar och inte har ont. Efter Rio hade jag så ont i ryggen att jag knappt kunde komma ur sängen på morgnarna – så jag började träna. Envist och utan att perioda – konsekvent för att jag liksom måste – och ganska så snabbt blev jag förstås fast. Efter att Remy föddes har jag inte haft ont i ryggen en enda gång – det måste bero på att jag var väldigt mycket bättre förberedd kroppsligt – inte bara att vara gravid, men också att klara att amma, kånka, sova i konstiga ställningar och allt det där som bebislivet är.
Det här med att träna med PT är svindyrt. Men man måste sluta se det som en lyx – och börja betrakta pengarna som en investering. Sen ska man förstås vara superpetig när man väljer sin PT, för gudarna ska veta att det finns många halvdana tränare där ute – hitta någon som du funkar med, som förstår dig, som ställer krav och som vet vad du och din kropp behöver. Sen är det förstås inget måste att träna med PT varje vecka – någon gång då och då räcker långt – sedan brukar jag hålla mig till rutinen och övningarna vi går igenom vid ett PT-pass och köra det själv ett par veckor – tills det är dags för nästa PT-pass. Och vill eller kan man inte träna med PT så träna då och då med en träningsvan kompis! Alla behöver vi lite inspiration och input från andra ibland för att inte tröttna.
Jag tror heller inte att man någonsin ska tänka att det är för sent. Det finns alltid en anledning att rusta kroppen, för att stå emot förkylningar eller för att orka bättre den dagen man blir sjuk på allvar. Och för min del är träningen också ett måste för att fixa allt från logistik, till jobbstress eller läskiga tankar – det håller mig på banan och huvudet (någorlunda) sansat.