Jag har packat ned garderobens blingigaste, glittrigaste och mest vulgära plagg – för imorgon åker jag och tre tjejkompisar till Vegas ett par dagar. Vi ska hänga, dricka drinkar, äta, spela och stappla runt på för höga klackar och prata med folk från Texas: vi är så klart överladdade.
Det är omöjligt att förklara exakt vad det är som är så härligt med Vegas. Innan jag var där första gången trodde jag aldrig att jag skulle gilla det. Men själva grundgrejen är kanske att alla lämnar lite sina vanliga jag hemma – och blir sina Vegas-jag: lite mer urballade, lite mer livsbejakande, lite mer no limits på det mesta. Det blir en kul stämning. Men två dagar räcker. Sen vill man hem.
Tänkte förresten idag på hur otroligt osannolikt det vore att berätta för somliga av föräldrarna i barnens klasser att jag ska åka själv till Vegas med tjejkompisar ett par dagar. Visst att alla kanske inte har lust att göra det, det får man förstås förstå, men det finns en ganska så vanlig föräldratyp här; den rätt så konservativa sorten som jag tror skulle tycka att det vore fullkomlig galenskap att åka ifrån sin familj och liksom bara…förlusta sig. Det finns en rätt så vanlig förändratyp här; den som hade ett liv och en personlighet – men så skaffar man man och barn och då ska man bara leva för detta. Livets enda mening är familjen och den där kul typen man kanske var innan det var då det och nu är det detta som gäller och det blir så bra så. Och så ägnar de sina liv åt att döma andra som kanske gjort andra val eller lever annorlunda, men drömmer kanske i hemlighet om att ta av sig de praktiska mamma-jeansen och hoppa i ett par klackar och dra till…. Vegas? – vad vet jag.