Sista dagen i San Diego stannade vi i Ocean beach i norra delarna av stan och åt frukost. En riktig sån där amerikansk frukost med omelett, toast, stekt potatis och kaffe – tittade ut över havet och surfarna. Sedan gick vi ner på stranden och lät barnen sprattla loss ett tag innan vi skulle sätta oss i bilen och ta oss de tre (minst) långa timmarna hemåt. Ni vet vad jag tycker om havet va? Älskar skiten. Det känns som att jag blir en annan person när jag får vara nära havet, sitta på en stranden. Ta in dofter och ljud. Känna ett lugn, en harmoni och ett alldeles speciellt välmående som jag bara känner här liksom ta över kroppen. Och Remy då. Jag undrar om inte han är precis likadan. För han är aldrig så lycklig som när han är på stranden. Håller på i timmar och tittar och petar på saker. Känner på vattnet. Kryper iväg på små äventyr och verkar njuta så väldigt av livet. Den här teorin förstärktes av att han – som i vanliga fall avskyr att åka bil (ska man åka långt måste man liksom tajma in det när han sover, om man inte vill ha öronen avskrikna från huvudet vill säga) – satt nöjd som en kulturtant nyss hemkommen från baravara-kurs, vaken – med infall av små tupplurer här och där – och utan någon slags underhållning egentligen – knäpptyst och zen-ig som aldrig förr. Aja. Ni vet hur det är. Man tolkar vidlyftigt in fenomen i sina barn man tycker sig dela med dem.
↧
Vid stranden
↧