Jag var på middag med kompisar i lördags (när Rio undrade vad jag skulle göra och jag berättade att jag skulle iväg och träffa kompisar blev hon stum och mycket förvånad och förklarade att hon hade ingen aning om att vuxna faktiskt hade kompisar) – och kom väl intassandes hemma igen nånstans vid tvårycket. Kände själv att jag var en riktigt fena på just själva tassandet, medan Per menade att det mer lät som om en packad inbrottstjuv genomsökte huset typ. Jag har så många procedurer som skas igenom när jag varit ute och kommer i så där fin form: måste hitta och blanda ihop vätskeersättning. Skölja ner en huvudvärkstablett och en allergimedicin med den. Allt förstås för att på alla plan ladda för en god natts sömn och noll bakisma. Hur som helst hade Per kanske rätt gällande min ljudvolym, för när jag till slut tassade in i sovrummet låg det inte bara ett utan tre par ögon och blinkade mot mig i mörkret. Tre så gulliga och fina och superfnissiga människor i en hög – och mitt hjärta slog en volt och snurrade till i ett lyckopirr i plötslig insikt över mina stora lycka och den fantastiska rikedomen i att få krypa ner i det där gyttret som var deras armar och ben just då.
Vi har så mycket. Det har vi allihop. Det får inte gå endaste dag utan att vi tänker på det.