Titta – här sitter vi alldeles nybadade och nybastade. Tvagade och glänsande rena. Efter att ha spenderat kvällen bara jag och tjejerna och min kompis Malin på Wii spa i Korea town. Det är mindre spa:igt än det låter – mer som ett typiskt bad. Såna där som finns i Ryssland och Turkiet. Och Korea då uppenbarligen. Där man blir skrubbad av tanter i trosor och behå, man struttar runt naken bland en massa andra kvinnor och badar i pooler i olika temperaturer. Växlar mellan ångbastu, lerbastu, saltbastu och avslutar med isbastu. Ligger på ett uppvärmt marmorgolv och försöker förstå sig på koreansk tv. Sitter i skräddarställning vid ett lågt bord i restaurangen och äter middag med sina döttrar och man tjatar inte. Och ingen gnäller. Men man pratar och skrattar och kramas och säger att man älskar. Vi är lugna och lyckliga och känner oss kanske närmre varandra än någonsin tidigare i en sån här stund. Visst att bebisar och tvååringar är gulliga och charmiga, och att man önskar att barn kunde behålla sina egenheter som treåringar för alltid – men det här – att barnen börjar bli större och man faktiskt kan ana känslan av att umgås med dem – slår det andra med hästlängder ändå.
Såg också en kvinna som säkert var i sextioårsåldern, leda sin mycket åldrade mor genom badet – den äldre kvinnan verkade ömsom skräckslagen, rädd att halka på det blöta kakelgolvet säkert, ömsom trygg i sin dotters famn. Och sen hur hon, den yngre kvinnan som ju inte var någon tonåring hon heller precis, kraftfullt skrubbade den äldre över ryggen, armarna och magen med en sträv tvättsvamp. Öste ljummet vatten över hennes skynkliga kropp och rättade till de små fjunen som var kvar på huvudet, det som en gång säkert varit en nogsamt lagd frisyr. Hur den äldre respekterades och omsorgsfullt vårdades lika ömtåligt och fint som jag badar min lilla bebispojke i baljan varje morgon. Livets cykel. Man föds och slutar i bästa fall på samma sätt. Omhändertagen.