Har börjar med en sån onödig grej som jag inte vet om jag någonsin kan sluta med. Stora ögonbryn har liksom alltid varit min grej. Eller min släkts grej snarare. Jonson-ögonbryn kallar vi dem. Tänkt dig en mördarsnigel som krupit upp på pannan och parkerat sig där. Lite så ser vi ut. Ofixade. Men jag har alltid varit ganska engagerad i mina bryn. Alltid gillat den relativt synliga, men noppat och plockat och målat det mest nödvändiga. Använder alltid Laura Merciers ögonbrynsvax som inte bara ger en jämn snygg färg men också sätter formen så att stråna inte halkar omkring och lägger sig som kvastar över ögonlocken (ja, sånt kan hända om man har bra bryn som inte ses efter). Men nu till den nya nivån av ögonbrynspyssel som jag tycker blivit kanske lite onödigt viktig: att låta någon annan fixa brynen. Alltså. Jag kan ju noppa och dona och greja hur mycket jag vill, men det blir aldrig lila bra som när ett proffs gör det. Jag brukar tråda brynen på en salong här i LA – det tar fem minuter och hon far med tråden över fejset, jag lipar typ nästan för det gör så ont, sen plockar hon vissa strån, klipper, borstar och fejar – tar det hela på ENORMT stort allvar. Och sen går man därifrån och ser ut som million dollars bryn alltså. Första dagen hemma, första lilla stunden själv med Per på länge när vi hade barnvakt en stund på dagen igår – så tvingade jag med honom till ögonbrynsstället. Inte stranden. Vi gick inte på bio. Vi passade inte på att göra något vi gemensamt längtat efter. Nej, vi fokade på mina ögonbryn. Som jag längtat!
↧
Obsession
↧