Är att ligga så här efter ett grundligt träningspass. När man är mör. Men hjärnan är pigg och i balans. Sinnena mottagliga. Benen darriga. Armarna ömma. Och hjärtat sakta går tillbaka till sim vanliga rytm. Förmodligen har man lyssnat på bra musik – eller på en podcast (vilket påminner mig om att påminna ER om veckans semesteravsnitt av Blankens Swanberg – Absolute BlanSwan heter det och ni hittar det på ITunes, samt HÄR på Acast). Har tränat väldigt lite i sommar. Varför? Därför att på något sätt känns det nästan som att man gar mindre tid när man är ledig. Det har man ju inte, men det känns på något sätt ego att prioritera sin egen träning framför familjegrejer nu när man äntligen har en massa tid tillsammans. Så. Det är en sak jag längtar till. Att få börja träna ordentligt igen. Har stora planer för hösten med PT-träning kombinerat med cross fit, cykling, pilates och yoga (ja, eh inte samtidigt då) – fem pass i veckan tänker jag mig. Aja. Vi får väl se hur det blir när verkligheten kickar in.
Vad har ni för träningsplaner och mål för hösten? Massor? Inga alls? Sen vill jag påminna alla er som kanske inte tränar eller är som jag brukade vara, periodare (fördel lata icketränande perioder, men intensiva träningsveckor där emellan) – att bara för att man aldrig kommit igång att träna ordentligt innan, betyder det inte att det inte kan ändras den här gången. Du har kanske blivit äldre (och klokare?), du har kanske nya (oupptäckta?) behov (som en timmesegentid här och där?), du har kanske en ny kropp (efter barnfödsel?) som behöver bli starkare för att palla allt?
Med risk för att låta sektoid (är det ens ett ord?) – men jag är så sjukt glad att jag till slut började träna på riktigt. Det var fyra år sen nu och för mig är det helt glasklart hur mycket det gör för mitt mående och skärpa. Nu behöver jag de där stunderna för att veta vad jag ska göra med både privata och jobbrelaterade saker i livet. Det samlar och lugnar mig – förutom det självförtroende bara det att känna sig stark ger.