Jag älskar det här väldigt stilla skärgårdslivet. Per är kanske aningen rastlös, och inte helt obesvärad av mulltoa och brist på smidiga kommunikationer, wifi eller det faktum att det inte direkt finns någon trevlig restaurang på ön – men han gör sitt bästa för att njuta han med. För vår skull. Eller ja, kanske mest min om vi ska vara ärliga. Att han är en sådan person som alltid och undantagslöst är flexibel med sina egna behov och mår bäst när andra mår bra, är en av anledningarna till att jag älskar honom så väldigt mycket. Well well, nog med smörigt kärleksdravel. Idag bjöd tjejerna på picnic nere vid bryggan. Bara den känslan, att få knalla omkring fritt och utan uppsikt på en ö – bland bergsklättrar klippor och snåriga stigar – med en picnickorg och få duka upp – man fattar ju att det måste vara en stor känsla. Eller det minns man ju själv från sin egen barndom att det var.
Vi fick kaffe och gifflar och någon liten kaka som de dukat upp på en matta som kånkats med. 
Remy var klädd accordingly så att säga, i marint blåvittrandigt. 
Rio i klänning från Polarn o Pyret, Kavats urfina sko Huseby 
Det alltid nära till show med Bonnie och Rio Blankens. Visste ni till exempel att en skärgårdsklippa inte bara är fenomenal att klättra på, men också fungerar utmärkt som scen. Man rusar helt enkelt upp på den och ropar ”Voila!” och fortsätter sedan med några intressanta dansmoves som kanske kan locka publiken att applådera.
Nackdel med en sån här dag: Fästingcheck på fem människor från topp till tå står på kvällens schema.