Det finns mycket kritiskt att säga om det amerikanska samhället och politiska systemet – men en bieffekt som är fin med att staten tar så lite ansvar för individen – är att människorna på ett väldigt naturligt sätt gör det för varandra i stället.
När ett barns mamma gick bort härom året, ordnade alla föräldrar på skolan snabbt som ögat ett ”food train” – vi turades om att laga mat till familjen under flera månader tills den värsta chocken klingat av. När Rios fröken fick något virus i höstas och låg på sjukan ett par dagar, fixade hela klassen mat och middagar till hennes familj under tiden så att de skulle kunna spendera så mycket tid som möjligt på sjukhuset i stället för att ordna med vardagsbestyr hemma. När rektorns mamma dog för ett tag sedan slöt hela skolan upp och skickade hälsningar och varma ord. Vid thanksgiving delar alla med sig av mat till dem som behöver, vid julen är det en självklarhet att skänka till organisationer som ser till att fattiga föräldrar också ska kunna ge något till sina barn – på vår skola hjälper vi då och då till på ett shelter och lagar mat och äter middag tillsammans med hemlösa familjer. Sånt här finns ju i Sverige också, men jag skulle säga att det är kanske lite mer utspritt här. Man förväntar sig liksom inte att någon annan – staten, samhället – ska göra det, så vi som kan förväntas ställa upp och bidra. Det är ju så självklart egentligen. Klart man ska dela med sig och hjälpa till.
Igår kom den här påsen i posten. Så himla bra initiativ tycker jag. Man ställer den helt enkelt vid sin brevlåda på lördag, fullproppad med konserver, pasta, flingor och annat som inte blir dåligt i första taget – och så hamnar maten hos dem som behöver den när brevbäraren plockar upp påsen och tar den vidare. Så lätt sätt att göra något litet.